Ni som känner mig, eller har följt mig en längre eller kortare tid i bloggen, vet att jag sedan jag skaffade Extra har haft avsikt att avla på henne. Redan när jag skaffade Jakita fanns tankarna där – och det är snart åtta år sedan. Det är en dröm att ta en egen valpkull, speciellt efter en så underbar tik som Extra. Det är en dröm som skulle kunna gå i uppfyllelse nästa gång Extra löper (hon började löpa för ett par dagar sedan). Eftersom jag endast har en termin kvar i gymnasiet, innan jag tar studenten i sommar, så hade det även tidsmässigt passat ultimat. Jag hade haft all tid i världen som jag hade kunnat ägna till valparna och jag hade kunnat ge dem så mycket kärlek. Men skon klämmer någonstans ändå. Jag är så ung, 18 år gammal, fyller 19 om ett par veckor. Jag har upplevt väldigt mycket i mitt liv och varit med om väldigt mycket trots min ålder, men ändå så har jag så mycket kvar. Det finns så mycket som jag vill göra och uppleva. Ska jag ta en valpkull på Extra så vet jag att en valp kommer stanna kvar hos mig, helt säkert. Men jag är uppfostrad med en syn på djur, att de är individer och inte saker. Skaffar man ett djur, då ska man också vara beredd att ta hand om djuret i alla de år som de lever. Jag tycker det är fel att skaffa ett djur, kan vara allt från kanin till hund, för att ha det som leksak i två månader för att sedan lämna bort det när man ”tröttnar”. Visst är det självklart att man inte ska ha kvar ett djur man inte kan ta hand om, men det är en annan femma. Det borde man vara medveten om redan innan man skaffar djuret om det inte är pga. sjukdom, allergi osv.

Tillbaka till ämnet. Jag är ung och har hela (eller iallafall nästan, haha) livet framför mig. Jag har så mycket att lära. Jag har precis tagit körkort, det som kanske många av er haft i 10 år eller mer.  Jag har varit hundägare sedan jag var 11 år gammal och de har gett mig så himla mycket psykiskt. Visst kanske jag har fått växa upp snabbare än många andra barn eftersom jag haft ett ansvar, men jag har lärt mig så himla mycket. Tack vare mina hundar och mitt intresse för hund. Lärdomarna jag fått har inte bara varit till nytta i hundsammanhang, utan även helt andra sammanhang i livet. Jag är så tacksam för att jag har dem i mitt liv. Jag älskar dem gränslöst. Samtidigt som att ta valpar på Extra är en dröm för mig så finns det så mycket annat jag vill göra. För mig kommer det inte handla om att bara ta en valpkull utan jag kommer behålla ytterliggare en valp och jag är bunden ett x-antal år. Jag är evigt tacksam för att ha en sån mamma som jag har. Jag kan leva ett exakt likadant tonårsliv som vilken tonåring som helst, om inte ännu bättre. Detta tack vare att jag kan ha hundarna i mitt liv samtidigt som jag kan göra precis vad jag vill.  Resa iväg en vecka (om mamma är hemma), sova borta, festa en hel natt, tillbringa en hel dag i stan för shopping och fika osv. Jag har varit bunden till en sak under hela uppväxten, skolan. Men om ett halvår går jag inte i skolan längre. Jag vet inte vad jag vill jobba med, vart jag vill bo, hur jag vill bo, om jag vill resa osv. Jag vet ingenting helt enkelt. Redan nu är jag hundägare till två hundar, en på snart åtta år och en på fyra. Men ännu en hund betyder ännu mer ansvar. Att binda upp sig en ännu längre tid. Detta spelar såklart ingen roll om du levt ditt liv, har ett jobb och är gift. Då spelar det i princip ingen större roll om du har 1 eller 4 hundar. Men att lämna bort 1 hund är mycket lättre än att lämna bort 2, tro mig. Och om jag skulle behöva resa bort en längre tid hade jag haft 3 hundar. Man förlorar samtidigt möjligheter när man blir hundägare som så ung som jag. Finns det ens en möjlighet för mig att jobba som au pair i USA i ett år? Eller flytta till Norrland (hej vilt exempel) utan att känna någon och inte veta om någon skulle kunna passa hundarna om det behövdes? Eller plugga i Uppsala och bo i studentlägenhet? Långa dagar för hundarna att vara ensamma.

Jag är en människa som lever för dagen och som försöker att aldrig oroa mig inför morgondagen. Jag vet att allt alltid ordnar sig på ett eller annat sätt, men just i ett sånt här tillfälle känns det som man ska tänka längre än vad näsan räcker. Både mina mamma och mina syskon vill att vi ska ta valpar på Extra, vilket jag självklart också vill. Men jag vet samtidigt att det är mitt ansvar och mina hundar. Dem är ingenting jag bara kan lämna bort hej vilt. När vi åkte till Grekland i somras i två veckor fick vi räkna med en biljett utöver familjen. Det var hundarnas biljett. Att lämna bort hundar är inte gratis, snarare tvärt om. Om jag minns rätt fick vi betala runt 5000:- för våra hundar, i två veckor. Ni flesta som läser detta har säkert redan gjort så mycket i era liv. Ni har levt livet innan ni skaffat hund. Detta är en tanke som tynger mig och som jag tänker på dagligen. Jag vill jättegärna ta en valpkull på Extra, men det finns så mycket annat jag vill också. Och det är dumt och respektlöst att binda upp sig ännu mer då, än vad jag redan är. Hade min mamma varit pensionär hade det varit fritt fram, jag vet att hon alltid ställt upp för mig. Men det fungerar inte på samma sätt när hon jobbar heltid, min stora syster studerar och min lillebror går i gymnasiet.

Vad vet jag om livet egentligen? En artonåring tjej. Det kan man undra ibland! Ni flesta har säkert känt mig sen jag var en liten skit och sprang runt i utställningsringarna eller släpades efter Oliver i kopplet på Malmö brukshundklubb. På den tiden var intresset för hundarna allt. Det var det som betydde absolut mest för mig, det jag tyckte var absolut roligast och det jag älskade mest. I dagsläget är det förändrat. Hundsporten är inte allt för mig idag. Jag bryr mig inte alls lika mycket om utställning och lydnadstävlingar som jag gjorde innan. Jag älskar mina hundar precis lika mycket som förr men där jag är i mitt liv just nu, vill jag inte satsa allt på hundarna. Jag har inte viljan eller motivationen att få Extra till champion eller  att åka land och rike runt på utställningar varje helg. Missuppfatta mig rätt, jag tycker det fortfarande är kul (annars hade jag inte fortsatt träna på brukshundklubben, ha denna bloggen osv. Detta är en av anledningarna att jag inte tävlat med Extra på länge. Som ni kan se på våra resultat från lydnadstävlingarna gick det bara sämre och sämre för varje tävling i slutet. Jag hade ingen motivation, jag ledsnade – vilket resulterade i att Extra ledsnade), men det är inte allt för mig. Jag är inte villig att gå ”all in” för det idag. Kanske om ett par år. Men den tiden är inte just nu. För just nu så vill jag åka på roadtrips, resa, umgås, festa och göra alla galenskaper man bara kan göra i sitt liv. Jag vill leva kravlöst.

Detta kommer rakt från hjärtat och jag är helt ärlig i denna text. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med denna text men det var iallafall skönt för mig att skriva av mig – precis det som en blogg är till för ju! Det känns som det blev en hel del ”negativt med att vara hundägare” i detta inlägg men att bara skriva positivt om att ha hund är inte helt sant. Visst väger det helt klart upp nackdelarna, men i vissa perioder i livet känns det tyngre än andra. Har ni någon gång känt som jag? Kanske i denna åldern eller om ni hade hund när ni var yngre? Jag har tappat den där stora ginstan jag en gång hade för hundsporten. Antaligen kommer den tillbaka om ett par år, men just nu vill jag bara träna för nöjets skull. Att ta en valpkull är en stor dröm, en dröm som jag haft sedan jag föddes. Drömmen kommer gå i uppfyllelse någon gång, det vet jag. Frågan är om det är om ett halvår eller om ett par år. Det tynger mig också att det är, i princip, Extras sista chans att få en valpkull nästa löp. Sen tycker jag att hon börjar bli lite för gammal för det där. Tanken av att jag inte har någon valp efter Extra när både hon och Jakita gått bort skär i hjärtat. Jakita är inte så ung längre. Jag kommer fortsätta att fundera och tiden får helt enkelt utvisa hur det blir. Men chansen är 50/50.

Kärlek.

HIPP HIPP HURRA, PÅ DIN FYRA ÅRS DAG!

Matte älskar dig. 

God jul och gott nytt år önskar vi er alla!

Tusen tack Magdalena och Kompis!

/Johanna

En del av informationen som finns på Golden retriever klubbens hemsida:

”Från årsskiftet 2011-2012 sjösätter Svenska kennelklubben avelsindex för fem olika hundraser varav golden retriever är en. De övriga raserna är labrador, flatcoated retriever, rottweiler och berner sennenhund. Vid ett möte med SKK i början av november informerades berörda rasklubbar om det nya dataprogram som ska ge oss hjälp och vägledning i avelsarbetet då det gäller statusen på höft- och armbågsleder på våra golden retriever.”

Klicka här för att läsa mer!

Bilder från Limhamnsfältet förra helgen, har ni någon favorit?

Ps. Tack till alla som kommenterat inlägget under!! Mycket intressant. Självklart så ska tik och hane komplettera varandra både när det gället exteriör och mentalitet. Det tycker jag är viktigt. 

Jag vet om att jag har tjatat om honom förut men jag verkar aldrig kunna smälta denna hund. Jag har en väldigt lååångvarig crush i Zambo (Mycherieamour Samuel). Utan att överdriva är han den snyggaste och vackraste goldenhanen jag någonsin träffat! Precis såhär ser min dröm-golden ut utseendemässigt, det är såna här valpar jag vill avla fram. Men jag menar – hur lätt är det?! Nu är det så att jag inte kan använda Zambo till Extra, dem är ju helsyskon. Attans! Hoppas det ligger i generna, för stolt är nog både jag och Extra över snyggingen

Det hade varit jättekul om ni velat berätta hur eran drömgolden ser ut eller om du, precis som jag, har en crush på någon specifik goldenindivid! Länka gärna bilder! Jag behöver inspireras och tycker det är jätteintressant att alla har så många olika synpunkter på vår underbara ras!  De är varken rätt eller fel. Kom igen nu, släng in en kommentar!!!! Gäller även er som inte är ägare till någon golden, det är lika intressant för det!

Här kommer lite bilder på mitt goldenideal… Alla bilderna på Zambo nedan är tagna av Lisa Fracke.

!

Zambo och Extra är helsyskon -men kommer från två olika kullar. Bilden nedan är tagen av Johan Lång på valpträffen i Ödeshög 2008. Från vänster på bilden syns valpis-Extra samt deras föräldrar Selene och Oscar.

/Johanna

 ”En golden älskar sin familj och har ett hjärta av guld”

 Min gammeltant på snart åtta bast som är alldeles ljus runt hennes ljusbruna ögon, syns ännu mer när hon är blöt. Kan inte förstå att hon blir åtta år i mars….hon var ju fyra precis?!

 Undra hur gammal denna jycken måste bli för att lugna ner sig? Trodde hon skulle bli lugnare med åldern, men det har jag inte märkt av ännu

Det var allt för denna gången!

Till något helt annat, antagligen kommer Extra funktionsbeskrivas på söndag. Jag har aldrig varit med på en funktionsbeskrivning/ eller funktionsbeskrivit någon av mina hundar innan så det ska bli väldigt intressant. Jag har inga större ambinationer på att funktionsbeskriva Extra egentligen, mer än för nöjets och kunskapens skull, men eftersom jag måste ha varit närvarande vid en för att få mitt skriftliga intyg för att jag deltagit på GRKs uppfödarutbildning så känner jag att det är lika bra att göra. Det blir en väldigt kul grej! En erfarenhet rikare skadar aldrig, hehe!

I söndags var jag och mamma på Limhamnsfältet. Tog med systemkameran och fotograferade lite. Jättelänge sen jag fotograferade vovvarna så det var kul, tyvärr dog dock kameran ganska snabbt men jag hann knäppa ett par bilder så ska försöka ladda upp dem när jag kommer hem (är i skolan just nu). Nu måste jag återgå till skolvärlden igen!